Hej hej,

tänkte det kan vara bra att ställa frågan här. Och jag vill vara säker att ni inte förstår frågan som en diskriminering. Den ska inte vara det.
Jag är lite fundersam om hur vi bemöter (möjliga) invandrare. Jag tänker på alla som gärna vill flytta eller har redan flyttat till Sverige och jag menar inte bara tyskar.

Jag jobbar ju åt kommunen och har mycket kontakt med utlänningar i min funktion som "inflyttningsassistent" - det är inget yrke det är bara en befattning som jag sysslar med när jag inte har nåt annat att göra
Mina uppgifter innebär egentligen bara det som berör mitt yrke v s allt inom äldreomsorgen som man som invandrare inte klara av själv i början. I mitt fall brukar det vara invandrare från Polen, Ryssland (som kom hit via Tyskland på tyska så kallade Ryssland-Tyskar, Tyskland. Men jag löser inte heller deras problem jag ger bara stöd och hjälp så att de kan klara sig själva så snart som möjligt. Jag tar inte hand om flyktingar.
Hjälpen innebär inte att man ska bli min vän, ska hälsa på mig hemma eller ringer upp mig mitt i natten för man hade en mardröm
De flesta klarar sig själva inom ganska kort tid. Några går på SFI och sen in i äldreomsorgen några går direkt in i äldreomsorgen och börjar jobba och klarar sig verkligen bra
Men det finns ju också de som tänker sig komma hit och får allt serverade. Inklusiv t ex att skaffa ved till husets uppvärmning när det tog slut eller att skaffa bil eller lämna in den på nån verstad om den behöver det. Och det är faktiskt ganska tärande. De har ingen uppfattning om distans alls.

Hur klarar ni sådana situationer??? Upplevde ni sådant nån gång???
Eller fick ni nån större hjälp av kommunen när ni flyttade till Sverige??? Vilken hjälp var det då???
Vem var det som hjälpte er att klarar av vardagliga situationer efter flyttningen???
När började ni klarar av sådana situationer själv???

Tacksam för alla svar!!!
kär hälsning
Lis

_________________
Det ska va gött å leva annars kan det kvitta....
http://www.youtube.com/watch?v=E0Aj37ml8QI
Signatur ©

Hej lis,

jag har den goda situationen att ha en vän som granne. Hon skulle svarar alla frågor eftersom hon är fullt integrerat.
Jag läste mycket om livet här i Sverige och jag vet var jag få informationer som jag behöver.

Så är det inte nödvändig att få hjälp av kommunen för mig(ingen inflyttarservice osv.)
Det skulle vara omöjligt för mig att få hjälp av kommunen utan att ge något av mig. Men det är min personliga inställning.

Käre hälsningar

Hej Eva,

tack för ditt svar!!!
Hur går det för dig på jobbet??? Har du börjat jobba, förstår du allt angående schema, arbetstid, lön, semester(kvot), facket, a-kassa??? Det är väl handikappomsorgen som gäller för dig???
Men jag tror väl att du är så pass bra på svenska att du hänger med. Men det är väl lite annorlunda ändå än du hade det i Tyskland antar jag.
Det är bra att du har nån du kan snacka med, nån som kan förklara det ena och det andra - grattis att du har en så bra granne!!! ...och alldeles rätt....det är så lätt med internet

Ha det så bra du!!!
kär hälsning
Lis

_________________
Det ska va gött å leva annars kan det kvitta....
http://www.youtube.com/watch?v=E0Aj37ml8QI
Signatur ©

Hej Lis, det var en bra fråga du ställde....

Vi visste ju inte mycket om Sverige och svenska. Du vet

Det flesta klarade vi på egen hand, Peter reste till många företag när han letade sitt första jobb. Jag läste tidning och hade utländska vänner som jag kunde fråga i skolan. Genom Sfi Kursen fick jag en praktik på en förskola och nu jobbar jag här 4. året......
Det värsta för mig var (och är det fortfarande) att svenskarna ringar så mycket och gör allt genom telefon. Men jag har fått telefon och internet och det är bra tycker jag......

Det var en kvinna på Emilkraften (en medborgarkontor här i byn) som hjälpte mig att få papperna till Migrationsverketet.
Men de rent praktiska grejer fixade vi själva, aldrig skulle jag har ringt till nån mitt i natt.

Men den här känslan som du, Lis, beskriver att det kan bli krävande att det kommer en fråga, en fråga och en fråga till och ännu mer...... det känner jag igen.
Så vi försöker att hålla en visst distans, att de inte känner sig så om de vore våra vänner.
Peter kan ju säga att han måste tjäna pengar till livet genom sitt arbete. Och just nu finns det en kvinna i området som tar betald för invandrarservice. (gäller nog mest tyskar) Så vi hänvisar till henne.

Allt så det var för det mesta skolan och vänner som hjälpte i början och som mest vi som hade viljan att klara allt på egen hand och Peters obegränsade optimismen.

Tack för ditt svar med, Simone !!!
Jo, men visst var det spännande i början när man inte visste om man hade hittat rätt blankett på internet eller rätt kontor för att ställa en fråga???
Och jag tyckte faktiskt att självförtroendet växte med varje gång man hade klarat nånting. Min sambo kunde inte hjälpa mig så mycket för han visste ju inte alls hur det skulle gå till om man inte är infödd svensk. Men det vet man ju inte som tysk i Tyskland heller, eller hur??? Så jag var ju tvungen att klara mig själv redan i början. På jobbet försökte de ju också hjälpa till men om man kommer hit som tyska är det ju lite annorlunda än att komma hit som brasilianska eller thailänska......så det som gällde för de gällde ju inte för mig.....
När jag var på skatteverket för att ansöka om mitt personnummer gick det huxflux efter 10min stod jag på gatan igen med personbeviset i handen och visste inte riktigt vad som hade hänt för det sägs ju alltid att det skulle dröja hur länge som helst för att få ett personnummer - det var faktisk rätt kul att komma hem och le och vifta med beviset
Jag gick ju aldrig SFI, började jobba på en gång som sommarvikarie....vi hade jätte-kul på jobbet med mitt uttal kan du tänka dig, va´??? ...och so blev jag kvar efter sommaren för de hade så ont om vikarie och jag trivdes så bra där så det gick inte att undvika Och som tur fick jag redan en tillsvidareanställning efter 5 mån - jag chansade bara när jag sökte jobbet .....och pang fick jag det ...alltså nu när jag skriver om det här tycker jag att det låter helt otroligt.....men så var det
Därför tycker jag alltid att det är en bra början med ett sommarvikariat man vet ju aldrig om man trivs med jobbet och kamraterna där eller om de trivs med en kanske...och sommarjobb finns ju alltid hur många som helst......

Så det är Peter som är optimisten i familjen???......men det var väl lite äventyrslust hos er allihopa när ni flyttade hit....misstänker jag

_________________
Det ska va gött å leva annars kan det kvitta....
http://www.youtube.com/watch?v=E0Aj37ml8QI
Signatur ©

Hej Lis.

Så ska jag tänka tillbaka hur det gick för mig när jag flyttade för ungefär 5 år sedan.
Jag hade ingen jag kunde fråga och jag har inte saknat någon. Jag kunde redan lite svenska och allt man skulle behöva veta, kom under tiden automatiskt. Så jag har inte tänkt och planerat så mycket i förväg, jag ställde mig situationen resp. problemet när den/det dök upp och löste den/ det. Många informationer hittar man på nätet eller man går direkt till myndigheten, till försäkringen, till skolan etc. etc. och frågar direkt. När min ved tog slut, frågade jag min granne, på närmaste butik etc. etc. -
Jag tyckte inte att det var besvärligt att inte har någon "hjälpare" - just tvärtom. Jag vill gärna klara allt själv.
Men alla är vi olika och så kommer ju många till mig och frågar och frågar och ibland rätt så krävande. Och du känner mig med mitt "språkfel" att jag inte kan säga nej - -
Sedan är det ju ett fördel att dom flesta kommer till Drömstugan och det på arbetstider. Så är det inte många som ringer och ber om hjälp på kvällen eller helgen. Fast på arbetstiden skulle jag ju egentligen göra något som ger pengar istället. Och det är rätt så tidskrävande ibland när man försöker att lösa deras "problem".
Jag försöker nu att inte verka vara så kompetent - och jag svarar mer och mer: "oj - det vet jag inte. Du skulle fråga några som nyss har flyttat till Sverige, dom vet det bättre." Eller dom får länkar där dom kan hitta informationer på nätet. Nu hörde jag, att en kille på banken är sååååå snäll, han pratar tyska och är så hjälpsam, så en familj jag känner går nu till honom med allt. -stackars bankkillen .
Med en kvinna blev jag vän under tiden, så henne hjälper jag ju gärna.
Jag ska se att det blir mindre och mindre och ska skicka dom till kommunen. Det finns folk som jobbar där som kommer från Tyskland resp. som pratar tyska - så alla är säkert välkomna där..................

många hälsningar
Sabine

Hej Sabine,

jag saknade inte nån heller som kunde hjälpa mig. Jag tyckte bara det var roligt att få fram allt själv -männsikan växer ju med sina uppgifter
Det är ju lite si och så med de som vill flytta hit nu. De flesta verkar tänka att man vänta på de här. Men frågan är ju hur kommer de på sådant??? Och det är precis de som kräver så mycket hjälp som ingen vill ge dem. Ibland tänker de att man kan klara allt på engelska eller att det kommer att finnas nån som kan deras modersmål. Varför blir det så tokigt ibland???...jag har ingen aning....
Hade kontakt med en som var från Tyskland och han sa till mig att han tyckte det var väldigt underligt att inte en enda verkade kunna lite tyska på kommunkontoret. Frågade jag om det finns nån på hans tyska kommunkontor som kunde tala lite svenska.....svarade han: Varför skulle det vara nödvändigt??? Du kan säkert tänka dig att jag skrattade...och inte bara lite heller

Man måste väl verkligen lära sig skratta mera....inte bara i smyg

Jag tror det är en bra lösning att du skickar de till nån som får åtminstone lite betalt eller hjälper de på arbetstid medan hans lön rullar fram ändå .... du börjar lära dig du med, eller hur???

kram
Lis

_________________
Det ska va gött å leva annars kan det kvitta....
http://www.youtube.com/watch?v=E0Aj37ml8QI
Signatur ©

Där finns många människor i tyskland som är förargad över utlänska medborgare som bor i tyskland och bemöda sig inte att förstor tyska. Och det är riktig. Men det gäller också för alla andra länder t ex Sverige. Vilken dumma man.