Das Frage-, Antwort- und Spaßportal für alle Schwedenfans
Schwedeninfos:WetterTreibstoffpreise WechselkursStellenangeboteEinkaufenKalender
Schwedenurlaub:Online ReiseführerFährüberfahrtenFerienhäuserZimmerMietwagenWoMo/WW mieten
Unterhaltung:ChatTV-TippsSudokuKnuffelWebcamsGalerie


Aktuelle Zeit: Di, 15 Okt, 2019 5:58

Alle Zeiten sind UTC + 1 Stunde [ Sommerzeit ]




Ein neues Thema erstellen Dieses Thema ist gesperrt. Du kannst keine Beiträge editieren oder weitere Antworten erstellen.  [ 5 Beiträge ] 
Autor Deine Nachricht
 Betreff des Beitrags: Doppelmord in Filipstad
BeitragVerfasst: Mo, 14 Mär, 2005 0:50 
Offline
sehr aktives Forenmitglied
sehr aktives Forenmitglied
Benutzeravatar

Registriert: 09.10.2004
Beiträge: 2838
Plz/Ort: Filipstad , Värmland , Schweden
Kennt einer von euch dieses Buch ? Bin heute durch Zufall drauf gestossen.

Bild

Leseprobe auf schwedisch :
HÖÖK ÄR INGEN DUVA
När Erik Höök körde ner i garaget under Ulleviarenan var hans tankar långt borta från det finansiella samarbetet med Filipstad. Nu skulle han på konferens och lära sig hur man skulle gå till väga för att mjölka EU:s fonder på pengar. Konferensen började först klockan ett och klockan var bara halv ett, så han kan hinna ta en promenad i det vackra sommarvädret. Han parkerade i garaget som göteborgarna kunde tacka Bruce Springsteen för. Under en Brucekonsert för ett antal år sedan hade hela anläggningen satts i rörelse när den svängiga musiken fick publiken att gunga i takt, vilket i sin tur fick arenan, som vilar på den välkända göteborgska leran, att även den gunga i takt med den häftiga musiken. Resultatet blev att idrottsanläggningen begåvades med ett garage, som likt kölen på en segelbåt skall hålla anläggningen upprätt.

Trappan upp till Ullevientrén klarade han med några långa steg och gick sedan ut i trafikbruset på Ullevigatan. Han tog till höger bort mot Mölndalsån för att titta på laxtrappan och på människorna som stod där med sina fiskespön. Erik var bekymrad. Hans misstankar om konsulternas transaktioner hade bekräftats från Filipstad. Mest oroande var Lars-Åke Kruses önskan att konfrontera finanskonsulterna med deras falsarier. Erik var inte säker på att ett sånt avslöjande skulle falla hans väljare i smaken. Även om affärerna hade varit framgångsrika hade de likafullt inneburit ett stort risktagande. Erik såg inte den kostymklädde man som kom gående från Ullevihållet, utan stod lugnt och hängde över broräcket medan hans tankar flög åt olika håll. Ena stunden var de hos Malin, hans nyblivna hustru, för att sedan flyga vidare till politiken och drömmarna om karriär till EU-parlamentet. Han märkte fortfarande inte den kostymklädde mannen som nu bara var några meter bakom honom.
- Ursäkta mig, sa mannen med låg röst och tydlig stockholmsaccent. Vill ni vara snäll och följa med mig. Om ni bara gör som jag säger ska allt gå bra.
Erik vände sig hastigt om och mötte mannens blick och såg också den pistol som diskret riktades mot honom.
– Vad i helvete…?
– Var tyst och gör nu som jag säger. Vi går tillbaka till garaget där du har bilen.
Erik kände hur han darrade i hela kroppen och hur skräcken var på väg att ta överhanden. En beväpnad, välklädd man hade tagit befälet över honom. Var det en galning som fattat agg mot honom som politiker eller var det något annat.
– Vad vill du? frågade Erik när han fått kontroll över sin skräck.
– Var tyst och gör bara som jag säger. Gå framför mig och försök se oberörd ut. Försöker du nånting skjuter jag. Erik insåg att han måste ta mannens hot på allvar, men det hind-rade honom inte från att febrilt försöka lista ut hur han skulle befria sig från hotet. Första tanken var att bara springa. Erik var vältränad och kunde springa ifrån de flesta. Men risken var för stor. Andra tanken var att överrumplande vända sig om och slå ner kostymkillen med ett välriktat karateslag. Men även denna tanke slog han bort och valde att avvakta och fortsätta att följa de order han fick. De hade nu bara några meter kvar till Ullevientrén och möjligheterna att göra något drastiskt var för tillfället överspelade.
– Erik, ska du inte upp till konferenscentret? ropade en välbekant röst.
– Svara och uppför dig normalt, väste kostymmannen i hans öra.
Det var Göte Andersson som hade ropat på honom, det starka kommunalrådet i Göteborg. Även om de tillhörde olika partier hade de blivit, om än inte bästisar, så ett par som gärna klämde en öl tillsammans.
– Jag ska bara ner till bilen och hämta min portfölj, svarade Erik så obesvärat som möjligt.
– Ja då ses vi däruppe sen.
Erik fortsatte nerför trappan med "kostymen" så nära att han var som en extra överrock.
– Får jag bilnycklarna!
Erik grävde i sina byxfickor med pistolen hotfullt pekande mot sig. Som vanligt hittade han dem inte. Bilnycklarna hade alltid en förmåga att gömma sig bakom plånboken eller inne i den andra nyckelknippan.
– Vad håller du på med?
– Jag hittar inte nycklarna.
– Jag kan tala om för dig att du har dom i vänster byxficka. Jag såg när du stoppade ner dom och jag vet att dom inte har ramlat ur. Efter mycket letande hittade Erik dem till slut. Som vanligt hade de fastnat i nyckelfodralet. Erik lämnande över nycklarna utan att säga ett ord.
– Gå och ställ dig vid dörren på förarsidan, sa kostymmannen som samtidigt tryckte på fjärrkontrollen så att centrallåset öppnades.
– Öppna dörren och sätt dig, fortsatte han, och öppnade, fortfarande med pistolen riktad mot Erik, sin dörr och slog sig ner på passagerarplatsen. Ullevigaraget fungerar som en vanlig parkeringsplats med betalautomater där kvittot läggs på instrumentbrädan. Erik behövde därför inte stanna för några bommar utan kunde köra direkt ut.
– Vad vill du ha av mig? Är du ute efter mina pengar eller vill du ha bilen?
Erik anade att det varken var bil eller pengar som kostymmannen var ute efter, utan att det var något annat.
– Var tyst och gör som jag säger. Kör E20 mot Stockholm. Kör varken för sakta eller för fort. Som du kanske förstår vill jag inte råka ut för nånting som gör att polisen uppmärksammar oss.
Kostymmannen tänkte uppenbarligen inte svara på några frågor och det var lika uppenbart att han inte var ute efter vare sig pengar eller bil. Erik började ana att mannens avsikt eller uppdrag var att döda honom. När han kom ut ur garaget svängde han till höger upp mot Skånegatan. Vid trafikljusen, som visade rött, höll han vänsterfilen för att köra bort mot Korsvägen. Helst hade han bara velat korsa Skånegatan och köra rätt över till polishuset, men det var en önskan som inte fanns någon möjlighet att uppfylla. Tankarna for runt med en infernalisk hastighet. Han ville inte dö. Han ville inte lämna Malin. Ångesten grep honom och han kände att han var på väg att tappa kontrollen över sig själv. Han tog några djupa andetag för att samla sig och letade efter något som skulle kunna rädda honom ur denna fullkomligt overkliga situation.
– Ska du inte till höger här?
– Jag kör via Korsvägen så åker vi upp på motorvägen vid Liseberg.
Trafiksignalen slog om till grönt. Erik la i ettans växel och tittade längtansfullt mot polishuset för att sedan snegla mot pistolen som kostymmannen hade i sin högra hand, dold under en tidning. Att övermanna honom i bilen var uteslutet. Eller kanske inte. Erik var vältränad och även om han inte hade gått någon karatekurs så hade han under tonåren slukat diverse handböcker i konsten att försvara sig. I fantasin hade han nedkämpat många stora busar och i teorin visste han precis hur han skulle rikta ett dödligt slag mot en motståndare. Men han hade aldrig prövat och han trodde inte heller att han så enkelt skulle kunna oskadliggöra sin fiende. Man hinner tänka mycket under några sekunder och redan när han var i rondellen vid Opalen hade Erik sin plan klar. För några veckor sedan hade han varit i Spanien. Han skulle för kommunens räkning ordna deltagandet i ett EU-projekt. I Barcelona hade han blivit av med sin portfölj på ett ytterst försmädligt sätt. Han hade hyrt en bil tillsammans med en av de kvinnliga resenärerna och när de efter en dagsutflykt hade stannat på en parkeringsplats utanför en restaurang hade det kommit fram en man och pekat mot fronten på bilen. Erik steg ur och försökte på sin stapplande spanska fråga vad det var mannen ville. Denne gestikulerade och pratade i någon minut innan de båda gav upp försöket att förstå varann. Eriks kvinnliga medpassagerare hade intresserat följt diskussionen och varit så distraherad att hon inte hade märkt att bilens ena bakdörr hade öppnats och att två portföljer försvann. De hade gått på den enkla grej som lagarbetande ficktjuvar använder sig av. En distraherar och en vittjar offret. Men nu var Erik ensam och var därför tvungen att på något sätt skaffa sig en distraherande medarbetare.
Kanske skulle han hitta medarbetaren framme vid Korsvägen. Om nu en spårvagn kan vara en medarbetare. Spårvagnarna i Göteborg var kända för att inte låta sig hindras av bilar eller annat som kunde komma i deras väg. Med lite tur skulle han kunna upprätta ett tillfälligt samarbete med Göteborgs Spårvägar. Erik såg hur en spårvagn kom från Lisebergshållet och tog sig friheten att åberopa den allsmäktige, trots att han för länge sen hade lämnat Svenska kyrkan. Bönen var helt koncentrerad på en läglig spårvagn från andra hållet. Nu var det bara hundra meter kvar och han kände hur nervositeten kom krypande. Kostymmannen satt lugnt med pistolen i knät och anade inte Eriks plan. Måtte inte Spårvägen ha ändrat policy, tänkte Erik. Gode Gud gör så att de fortfarande är laglydiga och kör på de bilar som kommer i deras väg. Han hade tjugofem meter kvar när han påbörjade högersvängen som ledde honom mot spårvagnsspåret på Södra Vägen. Han repeterade snabbt. När spårvagnen träffar bilen riktar jag ett karateslag mot kostymmannens struphuvud och sliter sedan till mig pistolen. Fem meter kvar och inte en spårvagn inom synhåll. Erik undrade om detta var Guds missnöje med att han hade lämnat kyrkan eller om det var så att det där med att Gud hör bön bara var nys.
– Vart ska du nu då?
– Jag kör runt här och sedan bort mot Liseberg.
För ovanlighetens skull var det inte trafikkaos denna dag. Svenska Mässan hade inget arrangemang och det gjorde att det var relativ tomt på både bilar och fotgängare. Erik behövde inte stanna vid något tillfälle utan kunde fortsätta att runda den del av Korsvägen som väl närmast är att likna vid en rondell. Men bristen på bilar och fotgängare gjorde att även kollektivtrafiken flöt bra. Bussarna kunde oförhindrat ta sig fram och spårvagnarna kunde hålla en jämn och hög fart. Så även den spårvagn på linje fem som Erik såg närma sig borta från Liseberg. Erik skulle ju rakt fram och inte svänga ner mot Ullevigatan och korsa spårvagnsspåren. Nu krävdes det snabba beslut och noggrann avståndsbedömning.
Spårvagnen var på tio meters avstånd när Erik med skrikande däck vräkte bilen åt vänster och tvärnitade på spårvagnsspåret. Den stackars föraren hade inte en chans att stanna. Kostymmannen reagerade blixtsnabbt. Han drog sin pistol och avlossade ett antal skott mot spårvagnen i hopp om att hejda den. Erik reagerade inte riktigt lika snabbt utan det var först på det tredje skottet som hans spända handsida träffade kostymmannens nacke, precis i samma ögonblick som spårvagnen trängde in i sidan på bilen. Sammanstötningen var fruktansvärd. Bilen släpades med ett tiotal meter och det var ett under att ingen av de som stod på hållplatsen skadades.
Det tog bara två minuter innan Korsvägen kryllade av polisbilar, ambulanser och spårvägens egna utryckningsfordon. Erik hade för en kort stund förlorat medvetandet. Förmodligen som ett resultat av den press han hade varit utsatt för och av chocken att se spårvagnen tränga in i bilen. När han kvicknade till såg han hur ambulansmännen försökte öppna bildörren på hans sida. Han vände sig mot sin passagerare, som var relativt rödmosig vid det här laget, men vände snabbt bort huvudet igen för att slippa drabbas av kväljningar.
– Är du ok? frågade ambulansmannen.
Erik nickade utan att svara.
– Brandmännen är strax här. Vi kommer att såga upp taket så att vi kan lyfta ut dig och din kompis.
Erik gillade inte det där med kompis, men orkade inte säga emot. Han tyckte att det tog en evighet innan brandkåren var på plats och under tiden såg han hur ambulansmännen tog hand om spårvagnsföraren vars skjorta var alldeles nerblodad. När brandmännen började kapa sidostolparna med sina vinkelslipar blev ljudet outhärdligt och trots att Erik höll för öronen kunde han inte skydda sig mot det fruktansvärda oljudet. Plötsligt tystnade det och han såg hur biltaket lyftes bort. Med hjälp av ett bräckjärn lyckades man öppna förardörren som kilat fast sig i den förvridna karossen. Hjälpsamma händer lyfte ut Erik och la honom på en bår och tryckte ner honom med milt våld när han gjorde försök att resa sig.
– Det är ingen fara med mig. Jag ska vara på en konferens på Ullevi strax.
– Det blir nog ingen konferens, sa den lugne ambulansmannen. Först ska du till Sahlgrenska sjukhuset för kontroll och sedan vill säkert polisen tala med dig.
Erik insåg att han var rätt omtumlad och la sig ner på båren utan att protestera. Några timmar senare hade läkarna konstaterat att han inte hade ådragit sig några fysiska skador.
– Du hade en himla tur, sa doktorn. Hade spårvagnen kört lite fortare så hade det gått illa för dig också. Jag får beklaga det här med din kamrat. Han dog omedelbart och det fanns ingenting vi kunde göra. Du får säga till om du behöver någon att prata med.
– Tack men jag tror att jag klarar mig, svarade Erik.
– Men innan du ger dig iväg vill polisen växla några ord med dig.
Läkaren tog med Erik till ett kontorsrum som polisen brukade få låna och visade in honom till den väntande polismannen.
– Du är Erik Höök förstår jag.
– Det stämmer.
– Jag vill först ha lite uppgifter om dig innan vi börjar prata om det som hänt idag.
Erik visste inte vad de visste, men utgick ifrån att de trodde att det handlade om en vanlig trafikolycka.
– Adress och telefonnummer till bostaden har jag redan. Var jobbar du?
– Jag jobbar i Jonsereds kommun. Eller jobbar är kanske inte rätta ordet, jag är kommunalråd på heltid, sa Erik och kompletterade polisens uppgifter med adress och telefonnummer till kommunen.
– Hoppas att du känner dig redo att svara på några frågor om olyckan.
– Det är ok.
– Den mest angelägna frågan är vem det var du hade med dig som passagerare. Han hade inga identitetshandlingar. Det enda vi hittade i hans fickor var en returbiljett till Stockholm i kväll. Han hade tydligen anlänt i morse med tåget.
– Tyvärr kan jag inte svara på det. Jag vet inte vem det var.
Och så berättade Erik hela historien.
– Det är tydligt att det här inte är min avdelning, sa polismannen när han fått klart för sig att det egentligen inte handlade om en trafikolycka. Det förklarar ju en del saker, fortsatte han. Vi blev lite förvånade när vi hittade skotthål i spårvagnen. Vi trodde först att spårvagnsföraren var skadad av glassplitter men det visade sig att han var skjuten i axeln! Och när vi sökte igenom bilen hittade vi en pistol under sätet. Som du kanske förstår måste du följa med ner till polishuset så att vi kan fortsätta förhöret med dig där.
Erik hade inga saker att plocka med sig utan följde snällt med till den väntande polisbilen. Under färden till polishuset satt han tyst och funderade över vad som hade hänt. Han började förstå hur nära döden han varit, men förstod egentligen inte varför. Men han anade. Samarbetet med finanskonsulterna var på väg att gå över styr och det skulle inte förvåna honom om det fanns ett samband.
När de kom fram till polishuset fördes han upp till förhörsrummen på femte våningen. Där togs han emot av en kommissarie som började med att bjuda på en kopp kaffe.
– Jag förstår att du känner dig omtumlad. Jag har fått en snabb sammanfattning av vad du berättade på sjukhuset. När vi fick rapporten om skottskadorna på spårvagnen och spårvagnsföraren förstod jag att det här var lite utöver det vanliga och det var därför som jag bad dem ta dig hit.
Sen fick Erik dra sin berättelse ännu en gång med alla detaljer. Klockan hade blivit halv fem och han hade lovat Malin att åka direkt hem efter konferensen på Ullevi.
– Kan jag få ringa hem bara och berätta att jag har blivit försenad. Min fru är inte bortskämd med att jag kommer hem tidigt, men idag hade jag faktiskt lovat.
– Det går bra. Du kan låna min telefon.
Kommissarien reste sig från skrivbordet.
– Hej Malin. Det är jag.
– Hej. Var är du?
– Tyvärr har jag blivit lite försenad. Min bil råkade komma i vägen för en spårvagn.
– Du är väl inte skadad? frågade Malin förskräckt.
– Nej jag klarade mig bra, men polisen envisas med att ställa frågor, så det tar en liten stund till. Jag tar tåget hem och är väl hemma vid halvsju. Kram på dig.
Sen la han på.
– Jag tror att jag har händelseförloppet rätt klart för mig, sa kommissarien. Men jag har inte klart för mig varför någon vill ta livet av dig. Har du själv några misstankar?
– Nej. Jag har aldrig blivit utsatt för något liknande tidigare. Det är klart att jag som politiker har fått otrevliga brev, men aldrig något hot som jag har uppfattat som allvarligt. Erik hade först tänkt berätta om finansaffärerna, men han ville tala med Lars-Åke Kruse i Filipstad innan han sa något till polisen.
– Vi kommer att ge dig beskydd ett tag framöver. Vi kommer att ha ett par poliser utanför ditt hus de närmaste nätterna och de kommer också att följa dig under dagarna.
– Ska det vara nödvändigt? Hotet har ju bokstavligt talat upphört, sa Erik.
– Det vet vi inte. Vi vet inte vem det var som försökte döda dig och vi vet framförallt inte varför. Jag har redan ordnat allting och männen som skall bevaka dig kör hem dig strax. Vi kommer att göra det här i samarbete med Boråspolisen. Jonsered tillhör ju egentligen inte vårt polisområde utan tillhör, tack vare länsledningens outgrundliga vishet, Borås. När Erik kom hem fick han berätta hela historien en tredje gång. Han hade tänkt undanhålla hotdelen för Malin, men han insåg att han måste förklara varför det satt två poliser i en bil ute på gatan. Först fram emot elva kröp de i säng. Malin var genomtrött och tänkte bara på att sova.
– Så vacker du är, sa Erik och smekte henne ömt på kinden. I natt ska du väl sova gott när vi har två poliser som vaktar oss.

_________________
Bild
Die Freizeitanlage im Herzen Ostvärmlands!
www.munkeberg.com


Nach oben
 Profil  
 
 Betreff des Beitrags:
BeitragVerfasst: Mo, 14 Mär, 2005 10:50 
Offline
gehört zum Forum-Inventar
gehört zum Forum-Inventar
Benutzeravatar

Registriert: 15.09.2004
Beiträge: 17598
Plz/Ort: Schweden, Norrlands Schärengarten
Hej Martin,

neee, bisher kenn ich das nich.
Dieser Teil der Geschichte hier spielt ja in Göteborg - und es gibt noch 2 Tote in Filipstad??? - heisses Pflaster bei euch ;-)....aber liest sich schnell und intressant.

Danke fuer die Leseprobe, leider kann man auf dem Umschlag nicht viel erkennen. Von wem ist das denn???

neugierige Gruesse von der Krimi-liebenden Lis :YY:

_________________
Det ska va gött å leva annars kan det kvitta....
http://www.youtube.com/watch?v=E0Aj37ml8QI
Signatur ©


Nach oben
 Profil  
 
 Betreff des Beitrags:
BeitragVerfasst: Mo, 14 Mär, 2005 11:30 
Offline
sehr aktives Forenmitglied
sehr aktives Forenmitglied
Benutzeravatar

Registriert: 09.10.2004
Beiträge: 2838
Plz/Ort: Filipstad , Värmland , Schweden
Hier sind die beiden Verfasser :
Die Geschichte ist natuerlich rein fiktiv !!!!
Die Wirklichkeit ist viel schlimmer !

http://home.swipnet.se/lauenstein/del4/del4.htm

Martin

_________________
Bild
Die Freizeitanlage im Herzen Ostvärmlands!
www.munkeberg.com


Nach oben
 Profil  
 
 Betreff des Beitrags:
BeitragVerfasst: Mo, 14 Mär, 2005 11:47 
Offline
gehört zum Forum-Inventar
gehört zum Forum-Inventar
Benutzeravatar

Registriert: 15.09.2004
Beiträge: 17598
Plz/Ort: Schweden, Norrlands Schärengarten
Danke fuer den Link!!!
Von den beiden hab ich noch nie was gelesen. Bisher.

Natuerlich ist die Geschichte fiktiv..............und die Wirklichkeit viel schlimmer, schon alleine, weil du da wohnst, alter Honigdieb ;-)

:YY: :YYBM:

_________________
Det ska va gött å leva annars kan det kvitta....
http://www.youtube.com/watch?v=E0Aj37ml8QI
Signatur ©


Nach oben
 Profil  
 
 Betreff des Beitrags: ... und selbstverständlich ...
BeitragVerfasst: Sa, 19 Mär, 2005 14:09 
kennen wir die Autoren und haben Sie auch bei uns vorgestellt:

http://www.schwedenkrimi.de/lennart_lauenstein_biografie.htm

Und dazu haben wir noch einen Artikel übersetzt, hier auch mal der Link:

http://www.schwedenkrimi.de/lennart_lauenstein_aktuell.htm

Grüße und euch allen ein schönes Wochenende,


Nach oben
  
 
Betreff des Beitrags: Werbung
BeitragVerfasst: Heute


Nach oben
Beiträge der letzten Zeit anzeigen:  Sortiere nach  
Ein neues Thema erstellen Dieses Thema ist gesperrt. Du kannst keine Beiträge editieren oder weitere Antworten erstellen.  [ 5 Beiträge ] 

Alle Zeiten sind UTC + 1 Stunde [ Sommerzeit ]


Wer ist online?

Mitglieder in diesem Forum: 0 Mitglieder


Du darfst keine neuen Themen in diesem Forum erstellen.
Du darfst keine Antworten zu Themen in diesem Forum erstellen.
Du darfst deine Beiträge in diesem Forum nicht ändern.
Du darfst deine Beiträge in diesem Forum nicht löschen.
Du darfst keine Dateianhänge in diesem Forum erstellen.

Suche nach:




Impressum und rechtliche Hinweise | Nutzungsbedingungen | Datenschutzrichtlinie


Powered by phpBB® Forum Software © phpBB Group
Deutsche Übersetzung durch phpBB.de
phpBB SEO